MENY CLOSE

Vad säger forskningen?

Kort sammanfattning av svensk forskning

  • 70-80 % av barnen och ungdomarna är nöjda med att vara familjehem.
  • De biologiska barn som fått mer information innan och under placeringen hade bättre relation med sitt placerade syskon.
  • När det placerade barnet är avsevärt yngre än det biologiska barnet (minst 5-6 år) blir det en mer positiv upplevelse för biobarnen.
  • Yngre barn reflekterar ofta på annat sätt än tonåringar och äldre barn.
  • Barnen behöver bli sedda, uppskattade och bemötta!
  • Nästan hälften av alla barn som vuxit upp som familjehem kan tänka sig att själva bli familjehem som vuxna.

Kort sammanfattning av internationell forskning

(Höjer/Sebba/Luke – Rees Centre)

Detta är en sammanfattning i punktform. Efter den kommer en utförligare beskrivning av forskningsresultaten.

  • Delaktighet i beslutet om att bli familjehem är viktigt för att familjehemmet ska fungera.
  • Förberedelserna inför att ta emot ett placerat barn är också viktigt.
  • Många familjehem känner en ökad uppskattning av sin egen familj.
  • Att bli mer empatisk och bry sig mer om andra är ett mervärde.
  • Relationen till det placerade barnet påverkas av många olika faktorer som ålder, beteenden, kön mm
  • Att behöva dela med sig av saker, hemmet och föräldrarna är en utmaning.
  • Det placerade barnets beteendeproblematik kan vara svår.
  • Loss of innocence (Se förklaring nedan).
  • Förväntningar från föräldrarna att bidra, uppföra sig, hjälpa till, sköta sig.
  • Sekretessen kring det placerade barnet kan vara svår att hantera
  • Svårt att hantera placeringarnas avslut med sorg, skuld etc

Ett uppdrag för hela familjen – de biologiska barnen som omsorgsgivare

Många barn i familjehem känner ett extra ansvar och en stor oro för de placerade barnen. 35% gör det mycket ofta eller ofta. Man oroar sig för att det placerade barnet ska behöva flytta hem, inför umgängen, hur det blir bemött av omgivningen, riskerna att det söker sig till fel sammanhang mm. Flickor oroar sig dubbelt så mycket som pojkar.

De biologiska barnen är omsorgsgivare – och behöver bli erkända som det. Annars finns risk att de känner sig exkluderade och inte får information, kunskap och erkännande. De biologiska barnen har en stor och viktig roll i omsorgen, de leker med det placerade barnet, får ta emot hemligheter, ser hur det går i skolan med kompisar, de hamnar i konflikter etc. Därför behöver de bli delaktiga på ett mer uttalat sätt än när föräldrarna, med god intention, säger ”detta är vårt ansvar, våra barn ska inte behöva ta något ansvar för det här som vi har valt att göra”.

Barn är aktiva familjemedlemmar som bidrar till den omsorg som utövas i familjen. Barndomen är inte fri från ansvar och forskning säger att barns erfarenheter av ansvar inte är generellt negativa. Därför är uppfattningen att barndomen ska vara fri från ansvarstagande inte relevant. Många familjehemsföräldrar beskriver att hjälpen från de egna barnen varit viktig och underlättat för dem. Att vara familjehem är i grund och botten ett uppdrag för hela familjen.

Föräldrarnas lojalitet och fokus

Många föräldrar ser familjehemsuppdraget som en lektion i solidaritet och ansvarstagande. Även i familjehem där de placerade barnen tagit mycket tid och uppmärksamhet i anspråk har föräldrarna sett detta som en vinst. Många föräldrar beskriver att de får dåligt samvete över att de inte hinner med sina egna barn i samma utsträckning när de tagit emot ett placerat barn som tagit mycket kraft och tid. De biologiska barnen kan under en period känna sig arga och besvikna på sina föräldrar eftersom de inte har samma tillgång till dem som tidigare. Forskning visar att detta kan skapa oro hos vissa barn då de upplever att deras föräldrar inte klarar av föräldrauppgiften och inte räcker till för alla barnen. Det fanns en rädsla bland dessa barn att de själva skulle bli omhändertagna och behöva byta familj.

Många barn känner också högre förväntningar från föräldrarna på att vara ”perfekta” som ett resultat av att deras föräldrar har varit riktigt bra föräldrar. Barnen upplever att de har mindre utrymme att misslyckas och högre förväntningar på sig att vara goda förebilder för det placerade barnet.

Lögner är något som biologiska barn regerar starkt på. Att ett placerat barn ljuger eller skyller på de biologiska barnen är inte ovanligt. Vi har ofta ett vuxenperspektiv på detta som kan vara svårt för barn att förstå, och känslorna kring det blir starka. De biologiska barnen behöver stöd i att kunna förstå varför det placerade barnet ljuger och har andra svåra beteenden.

Sekretessen är en svår avvägning för barnen. Att veta vad man får säga till vem. Detta bör man prata med sina barn om när man blir familjehem. Kompisar kommer att fråga om varför det placerade barnet bor hos dem. Det placerade barnet kanske även kommer att anförtro sig till de biologiska barnen, som inte alltid vet hur de ska hantera förtroendet på bästa sätt. Det bästa är alltid att säga som det är till sina barn, men kanske att man inte alltid behöver berätta alla detaljer kring ett placerat barn.

”Loss of innocence”-begreppet innebär att de biologiska barnen ”förlorar sin oskuldsfullhet” i det här sammanhanget och får mycket mer information i förhållande till sin ålder och mognad. De kommer i kontakt med svåra mänskliga problem och livssituationer, som de annars inte skulle ha gjort. I alla fall tidigare än barn i övrigt. De får kunskap om övergrepp, kränkningar, hot om självmord etc, tidigare än andra. Information som de inte alltid vet hur de skall hantera.

Att vara familjehem har många likheter med barn som har syskon med funktionshinder. Syskonet har särskilda behov på ett eller annat sätt. Det innefattar också både positiva och negativa effekter för biobarnen. Positiva i form av högre tolerans för olikheter och större empatisk förmåga, samt ökad mognad och starkare familjetillhörighet. Negativa effekter blir brist på uppmärksamhet från föräldrarna.

Barnens upplevelser av att vara familjehem

I studien ”Fosterfamiljens inre liv” (Ingrid Höjer 2001) framhåller föräldrarna att barnens empatiska förmåga är den största vinsten deras barn gjort genom att leva med ett placerat syskon. De allra flesta barn är i vuxen ålder glada och stolta över att de vuxit upp i en familj som varit familjehem och tycker att de lärt sig mycket av det. Många barn berättar om varma, nära relationer och god kamratskap mellan sig och sina placerade syskon.

Positiva erfarenheter

  • Det är roligt att vara en stor familj.
  • Man känner sig inte ensam, det finns alltid någon att leka med eller prata med hemma.
  • Man får mycket kärlek och goa stunder som familj.
  • Den empatiska förmågan ökar, man har fått en större förståelse för andra människor och hur det har det.
  • Man har lärt sig att dela med sig och vara generös mot andra.
  • Man har fått en ökad social mognad och större ödmjukhet
  • Uppskattar sin egen familj och sitt eget liv mer, genom att ha fått nya perspektiv på livet.
  • Många känner glädje över att kunna hjälpa någon.
  • Många barn beskriver att det fått en vän för livet.

Negativa erfarenheter

  • Mindre tid med föräldrarna.
  • Det placerade barnets beteende påverkar stämningen i hemmet.
  • Skamkänslor över det placerade barnet om det beter sig annorlunda.
  • Känner skuld över negativa tankar om barnet.
  • En känsla av att det är tillåtet att bråka med biologiska syskon men inte placerade syskon.
  • Hemligheter. Att inte få prata om barnets ursprung, diagnoser mm.
  • Identitetsstöld, det placerade barnet vill härma eller vara likadan.
  • Oro för det placerade barnet, vid umgängen, inför framtiden.