MENY CLOSE
MENY CLOSE

Hur ska man tänka vid avslut?

Det är nästan alltid svårt vid avslut och separation. När de placerade barnen ska flytta kan det bli komplicerat för alla i familjehemmet. Här kan du läsa om lite hur man kan tänka inför att en familjehemsplacering ska avslutas.

"Jag blir lite ledsen av tanken på att min nya syster inte skulle bo hos oss längre. Nu har ju jag flyttat hemifrån, men för mig är det en trygghet att veta att hon finns kvar när jag kommer hem och hälsar på. Jag hoppas och tror att vi kommer att vara systrar även den dagen då hon flyttar ifrån oss."

Vad händer nu?

Många biologiska barn i ett familjehem upplever smärta vid avslut. Antingen för att man fäst sig och separationen blir en sorg och saknad. Det kan leda till att det blir svårt att tillåta sig komma riktigt nära nästa barn som kommer. Eller en känsla av skuld, för att det var ens egna fel att barnet var tvunget att flytta.

Det är nästan alltid svårt vid avslut och separation. När de placerade barnen ska flytta kan det bli komplicerat för alla i familjehemmet. Ibland sker det naturligt eftersom det placerade barnet är vuxet och ska stå på egna ben. Ibland sker det av andra anledningar som t ex att barnet ska flytta hem till sina föräldrar igen. Eller för att det är för svårt för familjehemmet att ha just det barnet i sitt hem. Det kan vara förenat med många olika känslor, som tex en lättnad, en oro, en skuld, en saknad etc.

Ibland vet inte barnen vad som skall hända, eller vilken kontakt de kan ha. Kan de höras på Snap? Eller messa någon gång ibland? Eller ses på en fika? Eller vad är det som gäller egentligen? Skall man fira jul ihop? Kommer hen på min student? Tänk om barnets mamma börjar dricka igen? Eller om de slår hen? Alla dessa frågor är viktiga och kanske får man inte svar på allt.

Tips

  • Bekräfta era barns känslor, även om man inte kan förändra något i stunden. Vi har alla ett behov av att få våra känslor validerade. När vi får det får vi kraft och ork att gå vidare. Att bli förnekad eller ignorerad skapar inre frustration.
  • Prata om att man som förälder känner sig otillräcklig ibland. Utan att därmed lägga skuld eller ansvar på barnet. Bara konstatera att det är så och att man är medveten om det.
  • Planera för egentid. En resa, en aktivitet, en stund i vardagen då ni gör något tillsammans. Eller bara vara tillsammans utan att göra något.
  • Be om hjälp! Kanske kan någon i ert nätverk hjälpa till med skjuts för det placerade barnet? Bo en helg i månaden?
  • Vi alla gör fel. Inget barn behöver en perfekt familj, utan en vanlig familj där det finns utrymme att gör fel och där man kan säg förlåt, ställa till rätta och göra annorlunda nästa gång.
  • Prata med barnen om att alla gör så gott de kan. Föräldrar blir trötta och slitna emellanåt. Barnen har inget ansvar i om det placerade barnet kan bo kvar eller inte.