Många biologiska barn i ett familjehem upplever smärta vid avslut. Antingen för att man fäst sig och separationen blir en sorg och saknad. Det kan leda till att det blir svårt att tillåta sig komma riktigt nära nästa barn som kommer. Eller en känsla av skuld, för att det var ens egna fel att barnet var tvunget att flytta.
Det är nästan alltid svårt vid avslut och separation. När de placerade barnen ska flytta kan det bli komplicerat för alla i familjehemmet. Ibland sker det naturligt eftersom det placerade barnet är vuxet och ska stå på egna ben. Ibland sker det av andra anledningar som t ex att barnet ska flytta hem till sina föräldrar igen. Eller för att det är för svårt för familjehemmet att ha just det barnet i sitt hem. Det kan vara förenat med många olika känslor, som tex en lättnad, en oro, en skuld, en saknad etc.
Ibland vet inte barnen vad som skall hända, eller vilken kontakt de kan ha. Kan de höras på Snap? Eller messa någon gång ibland? Eller ses på en fika? Eller vad är det som gäller egentligen? Skall man fira jul ihop? Kommer hen på min student? Tänk om barnets mamma börjar dricka igen? Eller om de slår hen? Alla dessa frågor är viktiga och kanske får man inte svar på allt.