När jag var 16 år gammal hörde jag talas om en tjej som var precis lika gammal som mig, och som hade det väldigt tufft hemma. Jag gick till mina föräldrar och sa att den här tjejen måste ju få flytta hem till oss. Under drygt två års tid bodde hon sedan i vår familj. Hon blev min extra syster, vi gick på samma skola, och en solig junidag delade vi vår studentdag ihop.

Att få en ny syster att dela hem och vardag med var både roligt och lite annorlunda. Det kändes så meningsfullt och fint att få hjälpa till, och vi trivdes gott ihop. Men det var också många nya och lite svåra situationer som jag som ung tjej kanske inte var riktigt förberedd för. Jag minns att vi hade många långa samtal på tvättstugegolvet om svåra saker som hänt henne, och hur orättvist livet kan vara. Jag fick lyssna och ta emot stora förtroenden. Vi kramades och grät ibland. När mörkret kom eller det åskade kom hon ner till mitt rum, knackade på och ville sova bredvid mig i min säng. När hon mådde dåligt blev jag ledsen och engagerad och ville göra allt jag kunde för att hon skulle må bra. Nog kan jag som vuxen se, att jag som ungdom tog ett stort ansvar, men ångrar jag det!? Nej! Absolut inte. Som det berikade mitt liv, och gav mig en fin och kär “systra mi” för många år framåt.

När min mamma alltför tidigt gick bort, sjöng min nya syster med sin vackra sångröst, på minnesstunden. Hon höll ett litet tal och vände sig till min pappa och tackade för att de öppnade sitt hem för henne och på så vis räddade hennes liv. Tänk! Att mamma, pappa och jag vågade, och tog det där steget att öppna vårt hem för världens finaste tjej, som haft en allt för hård och tuff start på livet. Det förändrade så mycket för både henne och oss. Som biologisk syster eller bror i ett familjehem, är du viktigare än du kan förstå.

Vill ni veta vad de värsta sakerna jag anser att jag har fått uppleva, som enda biologiska barnet i familjehem, är? Jo, det är att folk har tyckt synd om mig som har behövt leva med familjehemsidén som mina föräldrar har haft. Att folk har påpekat att jag inte har några syskon och att socialen inte hade individuella samtal med mig. Att socialen fick mig att känna att jag var annorlunda gentemot mina syskon och att jag inte var lika viktig som dem. Räckte det inte att samhället påtalade att vår familj var annorlunda? Kan ni tänka er vad folks värderingar kan trycka ner ett barns tankar om sin familj? Enligt mig så väljer man själv vilka man vill ska tillhöra sin familj och inte att samhället ska välja åt en bara för att det inte finns en biologisk koppling. Varför ska ett barn behöva stå upp för sin familj bara för att samhället har en viss syn på just familjehem? Detta är något jag kommer att vilja motbevisa då även jag idag har valt att vara familjehem. Det säger ganska mycket om hur jag har värderat min uppväxt som det enda biologiska barnet i ett familjehem.

Jag är uppvuxen med fem äldre syskon som var kontaktbarn hos oss innan jag var född och under min småbarnstid. Mitt första placerade syskon flyttade hem till oss strax innan jag skulle fylla 2 år och sedan har de andra tre flyttat in allt eftersom under åren.

Vi har firat födelsedagar tillsammans, oavsett om de har bott kvar hos oss eller inte. Vi har också firat de flesta av mina syskons föräldrar och även vissa mor- och farföräldrar. Speciellt en av mina syskons föräldrar och morföräldrar har alltid funnit där för oss, till och med mer för mig än vad mina biologiska mor- och farföräldrar har gjort.

Jag och mina syskon har en så god relation att vi har gjort syskontatueringar, vi umgås mycket och vi har en öppen och fin relation allihopa. Vi har haft en helt normal uppväxt, bara det att vi har haft en extremt stor familj/släkt.

Jag har fått lära känna olika sorters människor och tidigt lärt mig att det inte är utsidan eller svårigheterna som räknas, utan det är själva personen. Det har stärkt mig som person och öppnat mina ögon för hur jag ser på världen. Jag är uppvuxen med personer som haft intellektuell funktionsnedsättning, lågbegåvning, aspberger, autism, ADD, ADHD, damp, bipolär, borderline, schizofreni, psykiska sjukdomar, alkoholmissbruk, drogmissbruk och självskadebeteende.

Jag har även varit med när några av mina syskon gått igenom svåra tider och de har varit med under vissa av mina svåra tider i livet. Vi har alltid varit där för varandra. Jag har lärt mig mycket om olika diagnoser och hur jag själv kan påverka personer som har dessa på ett positivt sätt. Allt detta och mycket mer hade jag inte fått uppleva om mina föräldrar inte valt att bli familjehem så jag är väldigt glad att de blev det.

Detta har nog varit en av de konstigaste och svåraste texterna för mig att skriva. Det har varit svårt för att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva mitt liv i en så kort text. Det har varit konstigt för mig då jag inte ser vad skillnaden är på biologiska syskon och placerade syskon. Nej, just det, jag har ju inte några ”riktiga syskon”. Eller har jag? Vad anser du? För det är ju faktiskt samhället som hjälper mig att forma mina barns syn på detta och jag önskar dem samma fina uppväxt som jag haft. Så kunskap och positivitet är något jag kommer att fortsätta ge samhället så samhället kan ge det till mina barn.