När jag var 16 år gammal hörde jag talas om en tjej som var precis lika gammal som mig, och som hade det väldigt tufft hemma. Jag gick till mina föräldrar och sa att den här tjejen måste ju få flytta hem till oss. Under drygt två års tid bodde hon sedan i vår familj. Hon blev min extra syster, vi gick på samma skola, och en solig junidag delade vi vår studentdag ihop.
Att få en ny syster att dela hem och vardag med var både roligt och lite annorlunda. Det kändes så meningsfullt och fint att få hjälpa till, och vi trivdes gott ihop. Men det var också många nya och lite svåra situationer som jag som ung tjej kanske inte var riktigt förberedd för. Jag minns att vi hade många långa samtal på tvättstugegolvet om svåra saker som hänt henne, och hur orättvist livet kan vara. Jag fick lyssna och ta emot stora förtroenden. Vi kramades och grät ibland. När mörkret kom eller det åskade kom hon ner till mitt rum, knackade på och ville sova bredvid mig i min säng. När hon mådde dåligt blev jag ledsen och engagerad och ville göra allt jag kunde för att hon skulle må bra. Nog kan jag som vuxen se, att jag som ungdom tog ett stort ansvar, men ångrar jag det!? Nej! Absolut inte. Som det berikade mitt liv, och gav mig en fin och kär “systra mi” för många år framåt.
När min mamma alltför tidigt gick bort, sjöng min nya syster med sin vackra sångröst, på minnesstunden. Hon höll ett litet tal och vände sig till min pappa och tackade för att de öppnade sitt hem för henne och på så vis räddade hennes liv. Tänk! Att mamma, pappa och jag vågade, och tog det där steget att öppna vårt hem för världens finaste tjej, som haft en allt för hård och tuff start på livet. Det förändrade så mycket för både henne och oss. Som biologisk syster eller bror i ett familjehem, är du viktigare än du kan förstå.